TellTaleMind

Jaha, då börjar jag ordentligt då! Den här gången ska jag försöka att inte skriva så jäkla långa inlägg.

Tänkte kort och gott prata lite om något som jag var på en föreläsning om på BABCP 2010 konferensen; att föreställa sig, eller ”imagery” som det så fint kallas inom engelska. Det var Dr- Emily Holmes (som faktiskt är halvsvensk) som höll denna föreläsning, så nedanstående kommer från hennes slides.

Dr. Holmes gav ett väldigt bra exempel på konsten att mentalt föreställa sig: Musse Piggs öron, om du tänker på det, var har de för form? Om jag frågade vad en mus har för form på öronen skulle de flesta svara ”lite trekantiga”, men inte Musses öron. De är runda! Detta är en liten liten demonstration på hur vi fungerar mentalt. Vår förmåga till att kunna föreställa oss saker mentalt är fantastisk, den kan hjälpa oss minnas och lära, den kan uppmuntra beteenden, den kan öka vårt förtroende och den kan trigga en massa olika känslor.

Dr. Holmes nämnde en studie där neuropsykologer testade olika sätt som man kan lära sig att spela piano på. Deras deltagare fick sitta varje dag och föreställa sig själva spela ett stycke på piano, så kallad mental träning. Det de upptäckte var att mental föreställning i ett sådant här sammanhang fungerade på samma sätt som att öva på piano fysiskt. Om ni har sett tv-program med Derren Brown så har ni nog sett att han har gjort samma sak mot olika deltagare.

Ett par andra neuropsykologer testade vilka delar av hjärnan som aktiverades under olika slags uppgifter. De hittade att samma del i hjärnan aktiveras när vi SER en bild som när vi FÖRESTÄLLER oss samma sak. Dessa fynd väcker ju mer intresse; hur viktigt är mental föreställning? Vad kan vi göra med det? Hur påverkar det oss?

Finns många olika teorier och jag kommer inte att gå igenom alla, istället väljer jag två.

Dr. Holmes och hennes kollegor testade mental föreställnings effekt på känslor, och de hittade att mental föreställning av en händelse väcker mer och starkare känslor än vad en verbal förklaring av samma händelse gör. Detta tror man är kopplat till hur vi kan föreställa oss med hjälp av våra sinnen, vi kan tänka tillbaks till hur det lät, hur det kändes, smakade, luktade etc.

Detta fynd kan man gå in mer på, till exempel så har Holmes et al jobbat vidare på samma studie och hittat att mental föreställning kan orsaka olika känslor beroende på perspektivet man föreställer sig ifrån. De testade detta på personer som lider av depression, de två huvudperspektiven som de var intresserade av var följande: observerande perspektiv och fältperspektiv. Exempel på observerande perspektiv: tänk att du är på en äng, du ligger där och tittar upp mot himlen. Kan du se dig själv ligga där? Om svaret är ja, då innebär det att du observerar dig själv. Ta samma exempel, du ligger på ängen, men nu ser du himlen istället. Då är du inom fältperspektiv. Det Holmes et al hittade var att personer med depression kände sig mer nere och ledsna när de föreställde sig scenarion i observerande perspektiv, men att effekten var den motsatta (alltså de kände sig mer positiva) när de föreställde sig i fältperspektiv. Häftigt va? Dessa fynd har Holmes et al använt för att utveckla en ny model av kognitiv terapi, där man får patienten att föreställa vad de skulle uppleva om de var i olika scenarion. Denna model är dock inte klar ännu.

Ja det var det! Frågor? Ursäkta det långa inlägget, nu tog jag inte ens med allt jag ville ha med…

Xxxxx

S.

Namnet på min blogg har jag (som många av er säker redan räknat ut) tagit från berättelsen “A tell tale heart”, skriven av Edgar Allan Poe.

För er som inte har läst den: kort sagt så handlar boken om hur en man mördar en äldre gubbe som har ett gamöga (vulture eye) och gömmer liket under sina golvplankor. Mördaren blir dock galen och tror att han fortfarande kan höra gubbens hjärta bank under golvet, galenhet som drivs av hans egna skuldkänslor.

Det finns tre huvudsaker med den här berättelsen som jag finner intressanta: paranoida tankar hos en okänd man, hans egna försäkringar om att han inte är galen och skuldkänslan som omvandlar honom från kallblodig mördare till ”mänsklig”. Mannens paranoida tankar får honom att se på gubbens öga som något som vaktar honom. Men under hela berättelsen försäkrar mannen att han inte är galen, utan kommer på olika anledningar som får det att låta som att han har helt rätt. Ända tills stunden då han inte orkar med hjärtats bankande längre och han erkänner. Den här försäkringen om att han inte är galen kopplar jag tillbaks till tiden då berättelsen skrevs (1830-40-tal) då det inte var ok att vara psykiskt sjuk. Det fanns en rädsla för att man skulle hamna på någon hemsk vårdanstalt där man inte blev behandlad mänskligt. Jag hade nämligen en kurs nyligen som handlade om psykologins historia, därav kopplingen. Det var väldigt långt in på 1800-talet som man fler anstalter började använda sig av mer ”mänskliga” behandlingar och därmed gav upp saker som tvångsjackor. Därför tror man att det fanns en generell rädsla för att bli mentalt sjuk, rädsla som jag tycker att Poe om och om igen visar i sina berättelser.

Är skuldkänslor något som får oss att känna os mer mänskliga? Vi ser ju på sådana där populära fall av psykopati (vilket jag kommer återkomma till vid ett senare inlägg, vill bryta lite myter) där mördaren inte känner skuld och de flesta förstår inte hur det kan vara så. För inte är det väl mänskligt att skada någon utan att känna skuld? Jag tolkar i alla fall den här berättelsen som en berättelse om mänsklighet, om rädslan för att vara galen och om skuld. Dock så kan jag tänka mig att ni som läser detta kan ha bättre tolkningar, jag är ju inte van vid att analysera litteratur.

Tell Tale Mind är helt enkelt mitt sätt att visa hur våra tankar och beteenden är mänskliga.

xxxxxx

S.