Tell Tale Heart - Edgar Allan Poe
Namnet på min blogg har jag (som många av er säker redan räknat ut) tagit från berättelsen “A tell tale heart”, skriven av Edgar Allan Poe.
För er som inte har läst den: kort sagt så handlar boken om hur en man mördar en äldre gubbe som har ett gamöga (vulture eye) och gömmer liket under sina golvplankor. Mördaren blir dock galen och tror att han fortfarande kan höra gubbens hjärta bank under golvet, galenhet som drivs av hans egna skuldkänslor.
Det finns tre huvudsaker med den här berättelsen som jag finner intressanta: paranoida tankar hos en okänd man, hans egna försäkringar om att han inte är galen och skuldkänslan som omvandlar honom från kallblodig mördare till ”mänsklig”. Mannens paranoida tankar får honom att se på gubbens öga som något som vaktar honom. Men under hela berättelsen försäkrar mannen att han inte är galen, utan kommer på olika anledningar som får det att låta som att han har helt rätt. Ända tills stunden då han inte orkar med hjärtats bankande längre och han erkänner. Den här försäkringen om att han inte är galen kopplar jag tillbaks till tiden då berättelsen skrevs (1830-40-tal) då det inte var ok att vara psykiskt sjuk. Det fanns en rädsla för att man skulle hamna på någon hemsk vårdanstalt där man inte blev behandlad mänskligt. Jag hade nämligen en kurs nyligen som handlade om psykologins historia, därav kopplingen. Det var väldigt långt in på 1800-talet som man fler anstalter började använda sig av mer ”mänskliga” behandlingar och därmed gav upp saker som tvångsjackor. Därför tror man att det fanns en generell rädsla för att bli mentalt sjuk, rädsla som jag tycker att Poe om och om igen visar i sina berättelser.
Är skuldkänslor något som får oss att känna os mer mänskliga? Vi ser ju på sådana där populära fall av psykopati (vilket jag kommer återkomma till vid ett senare inlägg, vill bryta lite myter) där mördaren inte känner skuld och de flesta förstår inte hur det kan vara så. För inte är det väl mänskligt att skada någon utan att känna skuld? Jag tolkar i alla fall den här berättelsen som en berättelse om mänsklighet, om rädslan för att vara galen och om skuld. Dock så kan jag tänka mig att ni som läser detta kan ha bättre tolkningar, jag är ju inte van vid att analysera litteratur.
Tell Tale Mind är helt enkelt mitt sätt att visa hur våra tankar och beteenden är mänskliga.
xxxxxx
S.
Intressant! Jag läser H.P. Lovecrafts noveller nu och i så gott som alla är blir huvudpersonen galen på slutet. Men de är från början av 1900-talet och då var ju behandlingarna fortfarande inte bra, så det är inte konstigt att det var en stor rädsla (utöver själva skräcken att BLI galen)!
